 |
Seriealbumet Tintin i Kongo innehåller bilder av afrikaner som många anser vara kränkande, och i Tintins "hemland" Belgien har Bienvenu Mbutu stämt förlaget som ger ut Tintin i Kongo.
Tintin i Kongo skrevs mitt under kolonialtiden, och författaren Hergé har hävdat att han då som ung i praktiken blev tvingad av en dagstidning att hitta på en serie om hur bra den belgiska kolonialismen var.
En domstol i Bryssel har i februari 2012 slagit fast Tintin i Kongo inte är medvetet rasistisk och därför inte kommer att förbjudas i Belgien. Det uppger DR Kultur.
Målet började 2007 då den i Belgien boende kongolesen Bienvenu Mbutu Mondono anmälde förlaget Moulinsart för att strida mot en belgisk lag som förbjuder rasistiska bilder i konstnärliga produkter. |
|
Men domstolen menar att framställningen av svarta personer – bland annat som lata och mindre begåvade – inte strider mot lagen eftersom serien inte är medvetet diskriminerande. De menar att man ska ta i beaktande att albumet skrevs 1931 när Kongo var en belgisk koloni.
Bienvenu Mbutu Mondono ville att albumet skulle förbjudas eller, som i den engelskspråkiga utgåvan, förses med en förklarande text om att Tintin i Kongo skrevs i en tid då rasismen var institutionaliserad. Något som domstolen också avslog. Bienvenu Mbutu Mondono väntas överklaga beslutet i dag.
Den svenska utgåvan av ”Tintin i Kongo” har ett utförligt förord som förklarar bakgrunden till albumet.
Så här säger översättare Björn Wahlberg i förordet till Tintin i Kongo.
Tintin i Kongo – en inledning av Björn Wahlberg
Tintin i Kongo är det andra Tintinäventyret i ordningen. Det gick först som följetong i Le Petit Vingtième 1930–31 och omfattade 108 sidor i svartvitt. Hergé tecknade emellertid om och färglade hela albumet 1946, och det är den versionen på 62 sidor som vi presenterar här.
Efter den bejublade Sovjetresan ville Hergé skicka Tintin till Amerika, men redaktionschefen på tidningen, abbé Wallez, såg hellre att den unge journalisten reste till den belgiska kolonin Kongo i centrala Afrika. Några år tidigare, 1928, hade Belgiens kung Albert besökt Kongo, och det ansågs därför viktigt att belgiska barn fick lära sig mer om kolonin. Hergé gick motvilligt med på det med förhoppningen om att få bestämma själv inför nästa Tintinäventyr.
Tintin i Kongo ger verkligen ingen realistisk eller rättvis bild av Afrika, vare sig det gäller av invånarna eller av djur och natur. I stället kännetecknas albumet av den patriarkaliska syn på Afrika som rådde i 1920- och 30-talets Europa. Hergé berättade själv långt senare: »Jag visste ingenting mer om landet än vad folk i allmänhet sa på den tiden: ’Negrerna är som stora barn… Tur för dem att vi finns där’, osv. Så jag tecknade afrikanerna efter det mönstret.« Ingen är immun mot sin tids fördomar och Tintin i Kongo är ett paradexempel på just det.
Inte nog med att afrikanerna är grovt karikerade och barnsliga, det afrikanska djurlivet utsätts dessutom för metodisk slakt. Storviltsjakt var på modet vid den här tiden, och episoden med antiloperna på s. 15–16 hade Hergé hämtat från en verklig storviltsjägares memoarer. (Episoden med noshörningen på s. 56 fick Hergé dock teckna om för den skandinaviska marknaden: i den franska versionen spränger Tintin ihjäl det stackars djuret.)
Albumet bör helst läsas som ett historiskt tidsdokument från ett svunnet Europa. Den tid då man vid en utfärd i den afrikanska djungeln ansåg sig behöva en »boy« lika väl som en bil. Berättelsen radar upp klichéer som vore de hämtade ur en hollywoodsk djungelfilm: elefanter, krokodiler, lejonjakter, diamantgruvor, missionärer, grymma infödingsstammar, elaka medicinmän. Det enda som saknas är en vacker dam i nöd, men hon lyser med sin frånvaro i samtliga berättelser om Tintin. (Enda gången hon förekommer, i Faraos cigarrer, är det just i en filminspelning!) Emellertid är det omöjligt att känna sig nostalgisk under läsningen: kolonialism tillhör det förgångna och därför känns Tintin i Kongo som ett alltför daterat äventyr.
Hergé gjorde lite mer research inför Tintins resa till Kongo än till Sovjet, och de belgiska missionärernas dräkter är korrekta liksom de fåtaliga ord på swahili som uttalas. Leopardmannen Aniotas dräkt fanns att beskåda på ett etnografiskt museum i Bryssel, men några gummiträd (Hevea brasiliensis) växer inte alls fritt i Afrika utan odlas endast på plantager.
Efter andra världskriget började Hergé och hans medarbetare teckna om alla förkrigsalbum (utom Tintin i Sovjet). Färgversionen av Tintin i Kongo känns dock blekare och ännu mer oinspirerad än det svartvita originalet. Den är en märklig anakronism: teckningar och färg stämmer överens med den etablerade Tintinstilen, men den episodiska berättelsen hör hemma i 1930-talets svartvita följetong.
Under 1950-talet började de afrikanska kolonierna frigöra sig från sina europeiska herrar och Tintin i Kongo belades med säljförbud av det belgiska förlaget. Karantänen upphörde dock 1970, då en dagstidning i Zaire (som Kongo hette då) skrev till Hergé och bad att få publicera berättelsen. Tintin var en stor succé i landet, men varför fick man inte läsa äventyret »med de svajiga teckningarna som föreställer våra förfäder?«. Hergé tolkade brevet som en absolution och albumet har funnits i tryck sedan dess.
© Björn Wahlberg 2010
Ursprungligen publicerad som förord till den svenska nyutgåvan av Tintin i Kongo (2004)
|