Bonnier Carlsen

HEJ!

När jag var liten kände jag mig ofta väldigt ensam. Av någon outgrundlig anledning hade jag fått för mig att om jag bara fick en egen häst skulle allting ordna sig och jag skulle bli världens lyckligaste.

Hur gör man då om man vill ha en egen häst?

Att tjata på mina föräldrar var lönlöst, det visste jag. De hade ändå inte råd. Att spara veckopengen och köpa en häst själv var ännu hopplösare. Det skulle ta ungefär hundra år. Ett tag försökte jag skola om min cykel till häst. Jag cyklade till exempel aldrig med händerna på styret, utan hade knutit fast ett snöre i handtagen som jag använde som tyglar. Dessutom lärde jag min cykel att stå utan cykelstöd, för en cykel som kan stå utan cykelstöd är ju mycket mer lik en häst än en vanlig cykel. Och det fungerade faktiskt – om jag bara parkerade cykeln i tillräckligt högt gräs eller i lera. Men det är klart, efter en stund välte ju cykeln och även om jag hade rätt mycket fantasi så såg den ändå ut som en omkullblåst cykel och inte som en sovande häst … Det var då jag började drömma om att jag skulle hitta en häst. Den skulle stå bortglömd i en hage och ingen skulle bry sig om den. Inte förrän jag dök upp och räddade den. Hästen och jag skulle bli de allra bästa vänner och jag skulle aldrig behöva vara ensam mer.

Det är den drömmen som är bakgrunden till böckerna om Tess. Fast Tess upptäcker förstås snart att verkligheten inte är så enkel att man
blir världens lyckligaste flicka bara för att man hittar en misskött häst i en hage.

Pia Hagmar, författare