Jonna Björnstjerna: ”Jag ville egentligen skriva om något läskigt"

Vad händer när man plötsligt inte längre är minst och allas uppmärksamhet riktas mot någon annan? I Benny Barnätaren, Jonna Björnstjernas senaste bok om den underbara familjen Kanin, får Lillebror Kanin konkurrens av en alldeles ovanligt gullig lillelillebror. Och när det finns troll i Sagoskogen som gärna byter bort sina trollungar mot gulligare barn är steget till en riktigt dålig idé kanske inte så långt …

Idén till Benny Barnätaren föddes när Jonna själv väntade sitt andra barn och funderade över hur hennes son skulle reagera på att få ett syskon. Vi pratade med henne om vägen från den tanken till Benny barnätaren, varför hennes berättelser gärna får vara både roliga och otäcka och vad som skiljer svenska bilderböcker från de engelska.

Benny Barnätaren handlar om troll och bortbytingar. Hur kommer det sig att du valde det temat?

– Jag var gravid med mitt andra barn och orolig över hur min son skulle reagera på att få ett syskon. Skulle han bli väldigt svartsjuk? Det var så det började. Sen hade jag ett utkast till en berättelse som jag skrev för massor av år sedan som handlade om hur Lillebror blir uppäten av ett troll som heter Karl Kaninätaren och kommer till dödsriket. Den berättelsen blev lite för komplicerad, men jag hade kvar teckningen av Karl Kaninätaren, ett troll med ett enormt gap som den kastar in Lillebror i, och jag visste att jag ville använda den på något sätt. Sen började jag tänka på bortbytingar och på den vägen är det. 

Dina bilder är otroligt detaljrika där det läskiga blandas upp med mycket humor. Skulle du säga att det är Sagan om den underbara familjen Kanins främsta framgångsfaktor? Att du gör det allra läskigaste hanterbart med hjälp av humor?

– Jamen kanske! Jag tyckte själv mycket om roliga, drastiska och otäcka böcker när jag var liten så jag tror att det är därför jag skriver så själv nu. Men det är ingen medveten tanke jag har. Om jag ska vara ärlig blir jag förvånad varje gång jag lyckas få ihop en berättelse.

Lillebror Kanin är egentligen riktigt harig (hehe), men uppvisandet av hans mod och moraliska styrka när det väl gäller är det som utgör kärnan i böckerna, varifrån kommer inspirationen till det?  

– Lillebror Kanin skapades mest av en slump, jag hade skrivkramp och satte mig en morgon och ritade det fånigaste jag kunde komma på. Det blev den underbara familjen Kanin. Jag ville egentligen skriva om något läskigt, och då passade det att ha en huvudperson som var rädd för det läskiga. Att han sedan blir modig på slutet beror egentligen bara på att det passade berättelsen. Och det har hängt kvar. Så jag har aldrig haft någon intention att skriva uppbyggligt om att överkomma sina rädslor, det har bara blivit så. 

Du bor i England till vardags, vad skulle du säga är de största skillnaderna mellan svensk och engelsk barnbokslitteratur?

Engelska bilderböcker är mycket glättigare och snällare, och väldigt ofta på rim. Det känns som om ramarna är lite snävare här för vad som passar i en bilderbok. Jag upplever att svenska barnböcker, förutom att de ofta är roliga och lättsamma, också kan vara allvarliga, sorgliga och läskiga på ett sätt som man inte riktigt hittar här. 

Du möter väldigt många barn så här i utgivningstider, innan och under läslovet, vad är roligast, att skapa böckerna eller att möta dina fans?

Alltså jag är inte bortskämd med att träffa läsare eftersom jag bor utomlands, så när det händer blir jag som ett barn på julafton! Och att skriva och rita är ju min stora passion i livet, så det blir oavgjort i den matchen.