Lisbet och Sambakungen är tillbaka

Det har snart gått tio år sedan den första boken om Lisbet och Sambakungen kom ut. Sedan författaren Emma Karinsdotter klev in i Lisbets och farmors värld har karaktärerna aldrig riktigt lämnat henne. Detsamma gäller illustratören Agnes Jakobsson, som med sina finurliga och lekfulla bilder fortsätter att ge liv åt berättelserna. Nu är duon aktuell med Världens näst bästa farmor – den femte boken om Lisbet och hennes tokiga, men älskvärda farmor.

I Världens näst bästa farmor ska Lisbet och bästisen Hanin försöka hitta en nästan lika bra farmor åt Hanin, som själv saknar en.

Vad det är som får Emma att gång på gång återvända till Lisbet och farmors värld så är svaret att hon aldrig egentligen lämnat deras värld?

Emma Karinsdotter:

Foto: Stefan Tell

– Jag har så himla roligt när jag är med Lisbet och Sambakungen. Och nu dök den här berättelsen upp, om att Hanin såklart också vill ha en egen farmor. Helst en sån som Sambakungen, som gömmer geléhallon i håret och klär ut sig till fladdermus. Men var hittar man en sån? – Ända sen jag klev in i den för första gången och började skriva om dom, för ungefär tio år sedan, är deras värld ett ständigt parallellt universum i min hjärna.

En bildvärld som växer för varje bok

Agnes Jakobsson är illustratören till Världens näst bästa farmor, och även hon är glad att få återvända till karaktärerna som hon och Emma känner så väl vid det här laget.

Agnes Jakobsson:

Foto: Kristian Bengtsson

– Emmas manus är fulla av roliga detaljer, jag älskar särskilt att teckna småillustrationerna där de verkligen lyfts fram. Sen är det ett pysslande och pusslande för att få ihop allting till en färdig bok. Emma är toppen att jobba med, hon är så påhittig och grym att bolla bildidéer med.

I illustrationsarbetet är det viktigt för Agnes att bära med sig stämningen från Hanna Gustavsson, som illustrerade de första böckerna om Lisbet och Sambakungen. Här är det fokus på det färgglada, humoristiska och varma uttrycket som många läsare känner igen. Men karaktärerna och miljöerna vuxit också vuxit för varje bok.

Hon beskriver också glädjen i att få uppfinna nya miljöer.

– I varje bok får man tillfälle att uppfinna någon ny miljö, ett rum i huset kanske, som inte tecknats förut. Då får man chansen att plocka från de inspirationskällor man har just nu. Genom åren har det varit ett och annat gosedjur, någon lampa och prylar som fanns hos min egen farmor (och farfar). Saker man glömt bort men blir påmind om och vill rita. Tur för mig att Lisbet och Sambakungen inte har så minimalistisk inredningsstil!

Att utforska vad en familj är

I Världens näst bästa farmor står temat familj i centrum, och vad en familj egentligen kan vara. Det är något Emma Karinsdotter velat utforska vidare.

– Jag har funderat mycket på familj, vem och vilka som är ens familj egentligen, och det här med att man kan ha en familj som man själv styr upp och väljer. Jag har också velat utmana stereotyper av farmödrar. Man kan ha ett spännande och tokigt liv oavsett ålder och relation.

Emma själv hade en ganska annorlunda barndom, något hon inte reflekterade över förrän hon började skolan.

– Fast det hade jag såklart ingen aning om när jag var liten. Det var först när jag började skolan som jag förstod att alla ungar inte kunde rabbla fåglars namn på latin eller göra upp eld i skogen. Jag kände mig verkligen som ett UFO i skolan.

– Så vad som är vardag för någon, är superknasigt för nån annan. Kanske är det därför jag är så upptagen av det, det där ständiga utforskandet av vad som anses vara normalt och vad som anses vara tokigt? Men också, det tokiga behöver det vardagliga att ta spjärn emot. Är allting tokigt blir det ju också vardag till slut. Leken och skrivandet är för mig dom bästa sätten att undersöka allt sånt där, därför älskar jag skrivandet, och därför försöker jag förvandla mina workshops i skolor och på bibliotek, till en slags utökad lek inuti böckernas värld.

Broderade gélehallon till folket!

Det lekfulla i berättelsen syns också i bokens avslutande broderimönster där läsarna kan brodera sitt eget geléhallon. Ett tillägg som har sina rötter i Emmas egna intressen.

– Jag gillar verkligen att handarbeta. Mina händer blir ledsna om dom inte får skriva (för hand) i min arbetsdagbok och bläddra i boksidor, och på samma sätt blir dom ledsna om dom inte får brodera eller baka eller odla eller leka. Det är en himla massa scroll i vår tid, men jag tror att många händer längtar efter att få skapa. Just nu saknade mina händer att brodera, så då blev det ett tema i boken. Fler broderade geléhallon till folket!