Bengt Ingelstam
Författaren presenterar sig själv: Född i Göteborg, men växte upp, pluggade (litteraturhistoria, nordiska språk, historia, konsthistoria, teaterhistoria, lärarhögskola) och hade många olika jobb i Stockholm.
Sedan 1969 är jag bosatt i Ånge och är högstadielärare och författare. Min familj är stor, en dotter och fem pojkar, varav tre bor kvar hemma, så jag har aldrig tråkigt. Ungdomsledare i fotboll, hockey och teater. Som författare jobbar jag för att rädda biblioteken och är med i Barn- och Ungdomssektionens styrelse. Jag är också med i Norrländska Författarsällskapet, FC Norr och Föreningen Arbetarskrivare. Jag spelare tradjazz i Barfota Jazzmen, sousaphone. Varje vecka sedan 1972 har jag sålt Proletären och är ingen vän av klassamhället i Sverige, Europa och världen.
Det betyder också att allt jag skriver ska ha en mening. I barnboksserien om MATTE OCH MYRAN märks det kanske mest som ett förhållningssätt till personerna. Det är de svagaste som ska peppas att våga, känna igen sig, hitta förebilder och språk, göra motstånd... Men det ska ske med spänning och humor. Inget är som en bra historia. En sådan blev min första bok: VERONICA - EN SJÖRÖVARROMAN (1969, 1985 En bok för alla, 1993, också översatt till danska, tyska och norska) En fartfylld äventyrsbok som blivit något av en klassiker. Den har fått tre forsättningar varav den sista, VERONICAS ÅTERKOMST (1993), är klart häftigast.
Direkt om ungdom i dag har jag skrivit berättelsesamlingen UNGA FLICKORS DAGBOK och den sanslösa antifascistiska skrönan EBBE BRAHS MEMOARER (Ord & Visor 97 resp 2001.) Båda dessa utspelar sig i en ort i nedre Norrland liknande Ånge, liksom Matte och Myran-böckerna.
Ungdomsteater har jag skrivit om indianer (SÅ LÄNGE TRÄDEN VÄXER OCH FLODERNA RINNER), rövare och uppror. Dessutom har jag skrivit och deltagit i flera stora arbetarspel, det första 1981/82 om brödupproret 1917 på Seskarö (NÖD BRYTER LAG) fick 20.000 åskådare, varav de flesta aldrig besökt en teater! Vidare om interneringslägret i Storsien under andra världskriget och Öjebystrejken (1985). I Sundsvall skrev jag för Svartviksspelen MINNS NI, FLICKOR, om de hårda strejkerna i början av 30-talet.
Och nu närmar vi oss min idealkombination: ÅNGESPELET. Det är ett ungdomsarbetarspel som vi sätter upp på Minervaskolan i Ånge varannat år, ända sedan 1987. 140 åttor och nior spelar upp folkets historia i Ånge från det att rallarna kom med järnvägen 1878, fram till strejken för postterminalen och protesterna mot SJ nedläggningar. Spelet går fram ända till i dag, historien är inte slut än! Teaterarbetet är ett sådant lyft för skolans elever att man undrar vad vi gör med dem i vanliga fall.
Hela mitt liv har jag haft svårt att välja mellan att vara lärare eller författare, kontakten med barn och ungdom är ju själva livet, verkligheten. Författare kan bli väl fria - både från pengar och verkligheten. Men det är fruktansvärt roligt att skriva, hitta på - och få gensvar. Därför är teater så givande, och författarbesök förstås.
