Bröderna Grimm

Jacob och Wilhelm Grimm, mer kända som bröderna Grimm föddes i den lilla staden Hanau
i södra Hessen. Jacob föddes 1785 och dog 1863. Wilhelm föddes 1786 och dog 1859. Bröderna hade fyra syskon och alla barnen blev uppfostrade i religiös anda. Farfadern hade varit pastor i den reformerade kyrkan. Deras far var jurist men dog i fyrtioårsåldern, medan barnen ännu var små. Carl och Wilhelm fick först gå i skola hos en man i Steinau. Några skolor för alla barn fanns det naturligtvis inte på den tiden. Där hade de inte så mycket att lära.

Modern hade inte råd att kosta på dem utbildning, men en syster till henne tog sig an pojkarna. Hon var anställd vid hovet i Kassel och dit fick bröderna flytta för att gå i gymnasiet. I skolan fick Jacob och Wilhelm Grimm uppleva förnedring och sociala orättvisor.
De som var fattiga fick själva betala sin skolgång och fick finna sig i att bli tilltalade med "han" och att bli nedlåtande behandlade av lärare och kamrater, medan deras adliga studiekamrater, som var arvtagare till stora rikedomar, fick alla stipendier som fanns vid skolan, tilltalades med "ni" och bemöttes hövligt av lärarna. Det var ett hårt arbete att gå i skolan på den här tiden. Sex timmar om dagen varade undervisningen och efter det hade bröderna Grimm minst fyra eller fem privatlektioner i latin och franska.

Efter avslutad skolgång i Kassel kom bröderna till universitetet i Marburg för att studera juridik. En viss Carl von Savigny blev deras lärare. De hade honom att tacka för mycket. Det var han som väckte deras intresse för språkvetenskap genom sina föreläsningar. Han lät dem också använda sitt privata bibliotek och gjorde dem förtrogna med romantikens litteratur och tankar.

De blev båda vetenskapsmän, språkforskare och historiker, de följdes åt livet ut, samarbetade i många ting och hade tidigt gripits av intresse för den folkliga kulturen. Folksed, folktro och folkdikt tog upp mycket av brödernas och deras forskarkollegers tid. Man talade om att söka efter den tyska folksjälen, något som kunde kännas befogat i det kaos som napoleonkrigen lämnat efter sig, och man såg med nyväckta ögon på sådant som en tidigare generation föraktat och varnat för.

De gamla sagorna som de hört berättas i barnkammaren för länge sedan lockade dem som vuxna lärde till forskning. De två bröderna började samla in och teckna ned sagor som ännu berättades. De gick omkring och frågade ut sina manliga och kvinnliga bekanta, bad dem försöka komma ihåg vilka sagor som berättades för dem i åttaårsåldern, och så skrev de genast upp dem. De uppsökte bönderna i grannskapet av Kassel, deras egen stad, och om de fick ur dem någon slags saga, som såg ut att ha lokalfärg, så lät de grannarna berätta den om igen. Och om det lät annorlunda, så kallade de detta för varianter, och sade att det var "ytterst viktigt". Måhända att det egentliga fältarbetet nästan aldrig var deras eget, men det var bröderna Grimm som initierade insamlingsarbetet och tog hand om det insamlade materialet.

Redan i sitt arbete som språkforskare hade de tyckt sig märka att språket i folkdiktningen var renare rikare och mer äkta än det som talades i deras samtid och kanske de hoppades att kunna återuppväcka en gammal ordskatt genom att återge den i t.ex. sagorna. De menade också att sagorna var ett viktigt arv från äldre tider som måste behandlas med stor respekt och inte stympas eller ges nya språkliga utsmyckningar. Trots att de alltså faktiskt hade stränga textkritiska krav gav de emellertid avkall på en del. I själva verket hade det kanske också varit svårt att ge ut de sagor som så noggrant samlats in och skrivits ned på ett autentiskt språk.

Bröderna bearbetade omsorgsfullt språket i sagorna och även om deras sagor har mycket mer av den muntliga berättarstilen i behåll än Perraults, är sagostilen bröderna Grimms egen.

Kinder- und Hausmärchen, deras epokgörande sagosamling, kom i sin första upplaga ut 1812-1814, och vände sig knappast till barn men utgivarna förstod redan från början hur viktigt deras material var också för barnen, och menade att vuxna skulle tillägna sig stoffet och vidareberätta för barnen.
Jacob och Wilhelm Grimms sagor kom under deras livstid ut i sju olika bearbetade och utvidgade upplagor, den sista som är från 1857 brukar kallas den definitiva och innehåller 201 sagor. De två vetenskapsmännens arbete gavs hög status och blev en vändpunkt. Sagan blev tillåten igen för barnen, den ansågs till och med nyttig och viktig.

Övrig utgivning

Bröderna Grimm

Jacob och Wilhelm Grimm, mer kända som bröderna Grimm föddes i den lilla staden Hanau
i södra Hessen. Jacob föddes 1785 och dog 1863. Wilhelm föddes 1786 och dog 1859. Bröderna hade fyra syskon och alla barnen blev uppfostrade i religiös anda. Farfadern hade varit pastor i den reformerade kyrkan. Deras far var jurist men dog i fyrtioårsåldern, medan barnen ännu var små. Carl och Wilhelm fick först gå i skola hos en man i Steinau. Några skolor för alla barn fanns det naturligtvis inte på den tiden. Där hade de inte så mycket att lära.

Modern hade inte råd att kosta på dem utbildning, men en syster till henne tog sig an pojkarna. Hon var anställd vid hovet i Kassel och dit fick bröderna flytta för att gå i gymnasiet. I skolan fick Jacob och Wilhelm Grimm uppleva förnedring och sociala orättvisor.
De som var fattiga fick själva betala sin skolgång och fick finna sig i att bli tilltalade med "han" och att bli nedlåtande behandlade av lärare och kamrater, medan deras adliga studiekamrater, som var arvtagare till stora rikedomar, fick alla stipendier som fanns vid skolan, tilltalades med "ni" och bemöttes hövligt av lärarna. Det var ett hårt arbete att gå i skolan på den här tiden. Sex timmar om dagen varade undervisningen och efter det hade bröderna Grimm minst fyra eller fem privatlektioner i latin och franska.

Efter avslutad skolgång i Kassel kom bröderna till universitetet i Marburg för att studera juridik. En viss Carl von Savigny blev deras lärare. De hade honom att tacka för mycket. Det var han som väckte deras intresse för språkvetenskap genom sina föreläsningar. Han lät dem också använda sitt privata bibliotek och gjorde dem förtrogna med romantikens litteratur och tankar.

De blev båda vetenskapsmän, språkforskare och historiker, de följdes åt livet ut, samarbetade i många ting och hade tidigt gripits av intresse för den folkliga kulturen. Folksed, folktro och folkdikt tog upp mycket av brödernas och deras forskarkollegers tid. Man talade om att söka efter den tyska folksjälen, något som kunde kännas befogat i det kaos som napoleonkrigen lämnat efter sig, och man såg med nyväckta ögon på sådant som en tidigare generation föraktat och varnat för.

De gamla sagorna som de hört berättas i barnkammaren för länge sedan lockade dem som vuxna lärde till forskning. De två bröderna började samla in och teckna ned sagor som ännu berättades. De gick omkring och frågade ut sina manliga och kvinnliga bekanta, bad dem försöka komma ihåg vilka sagor som berättades för dem i åttaårsåldern, och så skrev de genast upp dem. De uppsökte bönderna i grannskapet av Kassel, deras egen stad, och om de fick ur dem någon slags saga, som såg ut att ha lokalfärg, så lät de grannarna berätta den om igen. Och om det lät annorlunda, så kallade de detta för varianter, och sade att det var "ytterst viktigt". Måhända att det egentliga fältarbetet nästan aldrig var deras eget, men det var bröderna Grimm som initierade insamlingsarbetet och tog hand om det insamlade materialet.

Redan i sitt arbete som språkforskare hade de tyckt sig märka att språket i folkdiktningen var renare rikare och mer äkta än det som talades i deras samtid och kanske de hoppades att kunna återuppväcka en gammal ordskatt genom att återge den i t.ex. sagorna. De menade också att sagorna var ett viktigt arv från äldre tider som måste behandlas med stor respekt och inte stympas eller ges nya språkliga utsmyckningar. Trots att de alltså faktiskt hade stränga textkritiska krav gav de emellertid avkall på en del. I själva verket hade det kanske också varit svårt att ge ut de sagor som så noggrant samlats in och skrivits ned på ett autentiskt språk.

Bröderna bearbetade omsorgsfullt språket i sagorna och även om deras sagor har mycket mer av den muntliga berättarstilen i behåll än Perraults, är sagostilen bröderna Grimms egen.

Kinder- und Hausmärchen, deras epokgörande sagosamling, kom i sin första upplaga ut 1812-1814, och vände sig knappast till barn men utgivarna förstod redan från början hur viktigt deras material var också för barnen, och menade att vuxna skulle tillägna sig stoffet och vidareberätta för barnen.
Jacob och Wilhelm Grimms sagor kom under deras livstid ut i sju olika bearbetade och utvidgade upplagor, den sista som är från 1857 brukar kallas den definitiva och innehåller 201 sagor. De två vetenskapsmännens arbete gavs hög status och blev en vändpunkt. Sagan blev tillåten igen för barnen, den ansågs till och med nyttig och viktig.

Övrig utgivning

Sök bland våra böcker och författare

Sök bland våra böcker, författare och illustratörer