Intervju med Marit Sahlström

Marit Sahlström växte upp i en liten by i Hälsingland men är numera bosatt i Stockholm. Hon arbetar som pedagog med fokus på unga med lång skolfrånvaro. Hon har gett ut de hyllade romanerna Och runt mig faller världen och Skred. Med Djupvattnet skriver hon nu för första gången för unga vuxna.

 

Boken har fått sitt namn efter sjön Djupvattnet, som beskrivs som en bottenlös, rätt läskig sjö, där ett helt hus rasat ner, men där familjen fiskar och badar. Vad symboliserar sjön, om något, och finns det en verklig plats eller händelse som inspirerat dig?

Sjön symboliserar kanske allt det där vi har djupt inom oss som vi sällan visar någon annan, det där mörka som också kan vara magiskt. Jag har varit vid en sådan sjö för några år sen, den var skrämmande djup och låg intryckt i ett gryt av berg. Den platsen var som att komma in i en helt annan värld, som ett hål i tiden. Den hette inte Djupvattnet utan det namnet kom när jag skrev.

Bokens huvudperson Milo saknar sin bror, som blivit hemmasittare. Hur utbrett är det med hemmasittande barn och ungdomar i Sverige idag och vilka är orsakerna enligt dig kring varför situationen har uppstått?

Det går inte att säga exakt hur många barn och unga som har långvarig skolfrånvaro idag, eftersom vi inte har nationell statistik över det. Men det vi vet är att det är alldeles för många barn, som tillsammans med sina familjer kämpar för att klara av en oerhört tuff situation. Det finns många olika orsaker till att man inte kan gå i skolan, men det ansvaret kan inte läggas på enskilda barn och deras familjer utan på oss som samhälle. Vi behöver se till att skolan är en plats där barn mår bra och får det stöd de behöver. Vårt ansvar är att se till att samverkan mellan skola, socialtjänst, psykiatri och vård fungerar så att de inte faller mellan stolarna som de ofta gör idag.

Du har jobbat som pedagog med unga med långvarig skolfrånvaro. Vad är dina insikter från det arbetet? Hur kan lärare och föräldrar hjälpa barn och ungdomar att komma tillbaka till skolan?

Vi behöver lyssna och låta barnen själva vara med och bestämma hur lösningen ska se ut för dem, alla unga har rätt till en individuell kartläggning. Annars riskerar det att sättas in stöd som inte fungerar för just det barnet. Vi behöver också ta in deras föräldrar i det arbetet.

Det är viktigt att skapa trygga pedagogiska lärmiljöer och se till att personal i skolan har tid och ork att bygga relationer, det vi vet är så viktigt. En elev jag pratade med sa: ”Jag vill ha kontakt med någon som bryr sig om mig på riktigt”. Och det är ju viktigt för oss alla.

Boken är din första roman för unga läsare, hur har du anpassat ditt språk för att boken ska fungera för målgruppen?

Jag har fått hjälp av min förläggare och redaktör, det har varit väldigt bra. Men jag tror inte att jag anpassat mig så mycket, det var som att den här historien hade ett starkt eget driv och ville bli berättad just precis såhär.

Milo börjar i boken använda sig av urgamla metoder hämtade från folktron, för att ”få tillbaka” sin bror, vad tänker du om betydelsen av andlighet och det övernaturliga när människor hamnar i hopplösa situationer?

Jag tänker att när man vill hjälpa någon man älskar är det lätt att hamna i magiskt tänkande, för att man inte ser någon väg ut och desperat letar efter hopp. Det finns också något fint i det där med att tro på något mer, något större. Det kan finnas styrka i att tänka att man inte är helt ensam utan att det finns en kraft som vill gott.

Djupvattnet

Det är en tryckande varm dag när Milo och hans familj anländer till morfars stuga i den gröna sommarskogen vid Djupvattnet. Stämningen är allt annat än semesterbubblig. Milos bror Simon har inte varit i skolan på länge utan stängt in sig i sitt rum. Milo längtar efter den bror han hade. Varför kan inte Simon bara skärpa sig? Och vad är det som bubblar djup nere i sjön?

Djupvattnet