Andreas Palmaer: "Klassiker är ofta mer oborstade och ocensurerade"

Stormande känslor, förbjuden kärlek och oförsonlig hämnd. Trots att Svindlande höjder skrevs för snart 180 år sedan fortsätter berättelsen att fascinera nya generationer. I en ny bearbetning på lättare svenska vill Andreas Palmaer öppna dörren till klassikerna för barn och unga. Vi pratade med honom om varför gamla berättelser fortfarande känns levande, vad som är viktigast att bevara när man bearbetar en klassiker och varför just de här böckerna förtjänar nya läsare.

Du är aktuell med en serie bearbetade klassiker för barn och unga, där välkända berättelser som Svindlande höjder, 1984, En världsomsegling under havet och Jorden runt på 80 dagar får nytt liv i en form som är tillgänglig i klassrummet

Vad är det som gör att de här berättelserna fortfarande känns relevanta för unga läsare idag?

Det är paradoxalt nog att de är så främmande. Människorna i dem beter sig annorlunda mot vad vi gör idag. Som när Catherine i Svindlande höjder har svårt att välja mellan sina två kärlekar och går in till sin hushållerska mitt i natten för att prata. För att väcka henne rycker hon henne i håret. Om någon gjorde så idag mot en anställd skulle de polisanmälas. Att få en inblick i hur människor fungerade förr är både nödvändigt och intressant för dagens unga. Barn- och ungdomsböcker idag handlar nästan undantagslöst om barn och unga. Men här är alla vuxna, det blir exotiskt för dagens läsare. Sen är själva böckernas teman eviga: som upptäckarlusten i ”En världsomsegling under havet”, och den rasande kärleken i Svindlande höjder.  

Hur har du gått till väga när du har bearbetat texterna och vad har varit viktigast att bevara och vad har du valt att förenkla eller förändra?

Det viktigaste har varit att behålla stämningen och atmosfären från originalen. Svindlande höjder är till exempel väldigt storslagen och stormande, alla känslor är uppskruvade till elva. Heathcliff slår sig för pannan när han blir arg och så vidare. Om man tar bort för mycket av sånt tar man också bort det som gör boken speciell.

Det jag valt att förenkla är att stryka vissa, i mitt tycke, onödiga bifigurer, och jag har också strukit i beskrivningarna. Men det viktiga är att inte stryka lika mycket överallt.

Vad skulle du säga till ett barn eller en tonåring som tycker att klassiker låter svårt eller tråkigt?

Klassiker är närmast per definition bättre än en genomsnittlig ny bok. De har valts ut bland tusen och åter tusen böcker som sjunkit bort i glömskan. Man tänker ofta på klassiker som präktiga, men det är fullständigt fel. Karaktärerna röker och super och klipper till varandra. Klassiker är ofta mer oborstade och ocensurerade än nyare böcker, där redaktörer kan vara framme med rödpennan om det spårar ur.

Om du skulle välja ytterligare en klassiker att bearbeta i framtiden, vilken skulle det vara och varför?

Samhällets olycksbarnav Victor Hugo vore spännande, men också väldigt svår. Den är oerhört välskriven och ett mästerverk i ordets alla betydelser, men det är väldigt många karaktärer och händelser.