Johanna Strömqvist: "Det har varit kul att välja ut var olika strider ska utspela sig!"

Lilly är på väg att tappa greppet om vem hon är. Hennes häxkrafter är för starka och går inte att styra, hon är på väg att förlora sin bästa vän Lana, och en mystisk man dyker upp och påstår att han är Lillys pappa. Dessutom har demoner synts till i Stockholm och snart inleds ett krig som inte alla kommer att överleva …

Demonblod är den tredje fristående delen i Johanna Strömqvists serie Silver & Stål. Möt Johanna i en intervju. Vi pratade om identitet, platsens betydelse och om att vara lättskrämd.

Identitet är ett viktigt tema i den här berättelsen, Lilly blir osäker på vem hon egentligen är, och det är skrämmande förstås. Hur går dina tankar kring temat?

Jag tänker att identitet är något man funderar kring i Lillys ålder, och för just henne blir det extra påtagligt eftersom hon har magiska krafter av en sort som ingen riktigt förstår sig på. Hon börjar fundera på om hennes krafter är farliga, och betyder det i så fall att hon är ond? Hur ska hennes framtid bli? Funderingar kring vem man egentligen är och var man passar in tänker jag att de flesta har i olika åldrar, så att man som läsare kan känna igen sig i Lillys tankar. Att det handlar om magi och häxor och inte ”vanligt” identitetssökande tror jag inte spelar så stor roll, själva känslan kan nog många relatera till.

Silver & stål är ju riktig urban fantasy med Stockholm som spelplan. Vad tänker du om platsens betydelse för berättelsen?

Silver & Stål utspelar sig i just Stockholm därför att jag bor i Stockholm, och då är det lätt för mig att se alla platser framför mig och skriva tydliga scener. Det har varit kul att välja ut var olika strider ska utspela sig! Jag tycker också att den här sortens fantasy, där övernaturliga saker liksom bryter fram i en realistisk värld, är väldigt spännande. På det sättet har platsen en stor betydelse, den hjälper till att grunda berättelsen och göra den konkret och verklig. Det är som om det vardagliga förstärker det magiska. En demonhand som sticker fram ur ett galler till en avloppsbrunn på gatan känns mer påtaglig än om allt hade hänt i en helt påhittad värld.

Har Lilly och Vincent överraskat dig under skrivandets gång, dragit iväg åt egna håll?

Foto: Stefan Tell

Faktiskt inte! Jag tycker att jag lärde känna dem ganska tidigt under skrivandet. De har vuxit med varje bok, men ungefär på det sätt som jag tänkt mig. Utmaningen har nog varit att hålla ett snabbt tempo och ändå hinna visa hur Lilly och Vincent utvecklas och förändras, och gestalta trovärdiga reaktioner på allt extremt som händer i deras liv. Samtidigt har andra personer i berättelsen överraskat genom att ta mer plats än jag från början hade planerat, som till exempel den äldre häxan Elda som barnen lär känna i den första boken. Hon blev en viktigare person i deras liv än jag hade tänkt, nästan som en äldre släkting eller extraförälder. Tonåringarna som de lär känna i första boken hade jag också egentligen sett framför mig att de bara skulle träffa på lite kort. Kanske att de till och med bli skulle ovänner med Lilly och Vincent, men istället blev de vänner och kämpade tillsammans.

Det är krypande läskig läsning bitvis. Vad skrämde dig mest som barn i mellanstadieåldern?

Jag är ju ganska lättskrämd, så det mesta som drog åt skräck var FÖR läskigt för mig, både då och nu som vuxen. Där är jag rätt feg! Samtidigt gillade jag spänning och äventyr, och det gör jag fortfarande. Så med Silver & Stål har jag försökt hitta en balans där det är bitvis läskigt men mer av ”hur ska det gå”-läskigt än skräckfilmsblodigt. Det får gärna kännas lite oförutsägbart, men samtidigt inte lika oförutsägbart som i ren skräck där ju huvudpersonerna kan dö när som helst och allt kan sluta i katastrof. Det här är främst underhållning. Jag har tänkt att jag vill göra det spännande så att man inte vill sluta läsa, men inte obehagligt. Jag har försökt göra det lite roligt också, det hoppas jag kommer fram. Det här är inte feelbadläsning utan lite fartfylld verklighetsflykt, det tycker jag att barn har lika stor rätt till som vuxna.

"Demonblod" har fått jättefin kritik, allra högsta betyg av BTJ. Sportfråga: Hur känns det?

Det känns jätteroligt! BTJ kan ju vara ganska stränga, så jag blev väldigt glad att få så bra betyg. De kallade den för ”en riktig höjdare för slukaråldern” och jag hoppas verkligen att några barn ska vilja sluka den. Det sägs ju nu att slukaråldern, 9-12 år, inte är vad den en gång var, men man får inte ge upp utan fortsätta lyfta läsningen på alla sätt man kan. Mitt sätt har varit att skriva den här serien, som är exakt det jag själv hade velat läsa när jag var i den åldern.