Susanna Martelin och Amanda Chanfreau: "Ljus och skugga spelar en stor roll i berättelsen

Jaana och bästa vännen Lina har övat i veckor för att uppträda tillsammans på skolavslutningen. Men mitt i de pirriga förberedelserna kommer ett hemskt besked: Jaanas mormor är död. Jaanas mamma blir så ledsen att hon nog inte orkar komma på skol­avslut­ningen Jaana och Lina måste göra mamma glad igen.

Vi rymmer till Draken är berättelse om vänskap och stora känslor, om äventyr i förorten och om att tämja en Drake med lakritspipor. Susanna Martelin har skrivit en inkännande och varm berättelse med stråk av magisk realism. Amanda Chanfreau står för de omsorgsfullt tecknade bilderna där vardagsnära detaljer med blandas med stämningsfull fantasi. En högläsningspärla att njuta av för både stora och små!

I boken drabbas Jaana hårt av sin mammas uppslukande sorg efter mormors död. Jaana får nästan inte utrymme att själv vara ledsen. Berätta gärna lite om upprinnelsen till det här temat.

Foto: Emelie Asplund

Susanna: Min sorg efter min mamma var inledningsvis lika uppslukande som den Jaanas mamma upplever. Jag har behövt skriva om det, min första bok handlar om förlust och jag har fler berättelser i mig som också handlar om det. En annan aspekt är Jaanas upplevelse av situationen. Jag återkommer ofta till att barn är utlämnade till oss vuxna, på gott och ont. I det här fallet blir Jaana medveten om att mamma inte är oövervinnerlig, en insikt som kan skapa oro hos många barn. Mammas känslor och några av de andra vuxnas reaktioner på hennes känslor, gör att Jaana drar slutsatsen att det där med sorg är farligt. Bäst att låta bli att känna efter. Hennes vilja att hjälpa mamman är genuin, men också ett vanligt fenomen vid sorg, att lägga kraft på det omedelbara man har framför sig.

Döden är så konkret och samtidigt abstrakt. Att någon ena stunden är här, för att nästa stund aldrig mer vara här. Det är obegripligt, både för vuxna och barn. Det går att göra något åt mammas känslor, men inte åt att mormor är död. Jaanas äventyr blir ju det som lockar ut mamma ur törnrosasömnen och de hjälper varandra framåt i sorgen, på ett för dem båda oväntat sätt. Och det var också något jag ville skriva om: att vi kan närma oss det svåra om vi gör det tillsammans.

Illustrationerna är verkligen en integrerad del av berättelsen. Hur gick processen till, att hitta karaktärerna och uttrycket? Och var det självklart från början att bilderna skulle vara svartvita?

Foto: Nille Leander

Amanda: När jag fick förfrågan av Bonnier Carlsen att illustrera denna bok så var deras tanke från början att det skulle vara gråskala. Jag testade många sätt att rita huvudkaraktärerna, men till slut fastnade vi för det lite mer realistiska stuket. Jag tror att det också blir extra påtagligt med kontrasten till det magiska och fantasin, då grunden är ganska vardaglig och halvrealistisk. Vi pratade mycket i början om stämningar, hur skuggor och ljus skulle sätta stämningsläget i bilderna och det tog jag fasta på. Ljus och skugga spelar en stor roll i berättelsen och för på något subtilt sätt allting framåt tycker jag.

Draken i berättelsen är en ingen klassisk eldsprutande drake utan en fattig, ovårdad och delvis aggressiv kvinna på torget. Det blir hon som hjälper Jaana till slut. Hur kommer det sig?

Susanna: I de tidiga versionerna av berättelsen så var Draken faktiskt en klassisk eldsprutande drake, en mäktig best som låg och pyrde vid en lekplats. När berättelsen utvecklades gjorde Draken det också och blev en människa. Jag tror att det var bra att hon tog vägen om det där eldiga vidundret, för en del av den glöden finns kvar i tant-draken Majny. Mytbildningen kring henne tangerar också den som finns i sagans värld.

Redan från början var Draken skadad och det följde med in i hennes människoform. Jag tänkte på Arga Tanten som bodde i mitt område när jag var liten, en psykiskt sjuk kvinna som ibland var aggressiv och som alla barn var rädda för. Under arbetet med den här boken har jag mött flera personer som känner igen den figuren från sin barndom. Därför är Draken också en kommentar om psykisk ohälsa och vår rädsla för den, en rädsla som stjälper mer än hjälper.

Jag tycker om att jobba med kontraster och speglingar i mina berättelser. Drakar är ju vanligtvis något man flyr från, inte rymmer till. Drakar är ståtliga, medan vår Drake är ganska sjaskig och vardaglig. Hennes hjälp är oväntad, på fler än ett sätt. Det finns något vackert och samtidigt djupt tragiskt i att den som hjälper Jaana att börja gå vidare i sin sorg är den som själv aldrig kunnat gå vidare i sin egen.

Du är inte bara illustratör utan även tatuerare. Så coolt! Hur och varför blev du det, och hur kombinerar du uppdragen?

Amanda: Jag är utbildad inom bild- och textilkonst, och arbetade som frilansande bildkonstnär mina första år i yrkeslivet. Men för ca 10 år sedan ville jag vidareutveckla mitt skapande och kom då in på tatuering. Jag gick lärling hos en tatuerare såsom är brukligt, och sedan dess har jag tatuerat på heltid och driver även en stor tatueringsstudio i Malmö tillsammans med mina kollegor. De senaste åren har illustrerandet igen börjat få mer utrymme, och nu försöker jag hitta en balans mellan bokskapandet och tatuerandet. Jag tror jag behöver ändra kurs i livet vart 10e år, åtminstone professionellt. Men gärna integrera fler områden, snarare än byta bort.

Berättelsen har många kopplingar till Finland, och det har ni också. Hur har det varit att arbeta med det finska temat?

Amanda: Jag är född och uppvuxen i Finland så för mig har det varit mysigt att berättelsen (och Susanna!) också har rötterna i mitt hemland. Detta är ju dessutom min första bok som ges ut i Sverige, så det är roligt att liksom ändå inte ”släppa” Finland helt trots att jag nu är på andra sidan Östersjön.

Susanna: Jag har kopplingar till Svenskfinland genom släkten på mammas sida och har spenderat en del sommarveckor i Fiskars och Mariehamn. Finland har alltid känts lite avlägset och på något sätt oåtkomligt för mig, kanske ville jag skriva det lite närmare. Anledningen till att Jaanas mormor är finsk och finsktalande är lite för att jag inte ville att berättelsen skulle ligga för nära mig själv, men mest för att flerspråkighet är ett återkommande fenomen i berättelsen (jag är hopplös språknörd). I Jaanas hem talas både svenska, finska och spanska och flera av de andra karaktärerna vi möter på vägen talar fler än ett språk.

Om Susanna Martelin

Susanna Martelin är bosatt i Göteborg. Hon är utbildad manusförfattare och kulturprojektledare. Susanna arbetar som skrivlärare, författare och manusförfattare med inriktning på på teve och film. Hennes novell Att frigöra en fjäril tilldelades Lilla Auguspriset 1998. Därefter debuterade hon  2017 med ungdomsromanen Så långt vi kan följas.

Om Amanda Chanfreau

Amanda Chanfreau är född Helsingfors och bosatt i Malmö. Amanda är tatuerare och illustratör. Hon är utbildad inom bildkonst, textilkonst och tatuering.