Maria Frensborg: "Det är en fröjd att kunna stjäla från mina barn!"

Maria Frensborg är författare till älskade böcker som IRL: Ilskan, Rädslan, Löftet och Mina smala axlars längtan, samt kvartetten om Morris Mohlin. Hennes nya roman Stenöga är fylld av hjärta och spänning. Vi fick en pratstund med Maria om oläkta familjekonflikter och läsinspiration.

"Stenöga" handlar om vänskap, en oläkt familjekonflikt, sorg och äventyr – en mångbottnad historia som du lyckas förmedla på ett rätt litet antal sidor (det är en bok som passar barn i mellanstadieåldern). Hur bär du dig åt för att gestalta så mycket och komprimerat och samtidigt bevara en känsla av lätthet?

Foto: Eva Lindblad

Jag tror att mitt sätt att skriva bottnar i en rädsla för att framstå som tråkig. Och det är inte bara bra, ibland leder det till att saker händer alltför snabbt. Men hur jag bär mig åt? Jag skriver ner det som kommer ut, sedan pysslar jag om texten ungefär på samma sätt som när man reducerar en sås – man låter den koka tills den onödiga vätskan har försvunnit. Så kryddar jag på lite extra, strax innan jag slänger fram maten på bordet. Och man ska heller inte underskatta vikten av en skicklig redaktör, ping Karin Hammarkvist.

Det är en tonsäker berättelse med mycket humor och replikskiften, och emellanåt med en rätt tuff jargong, sådär som äldre barn eller ungdomar kan låta när de är riktigt avslappnade med varandra, eller hyser mindre respekt för mottagaren, hur arbetar du med att hamna rätt språkligt?

Jag lyssnar på unga och pratar med unga. Testar själv att prata på olika sätt. Försöker lägga märke till vad som skiljer språk och språk. Är genuint intresserad av hur människor kommunicerar med varandra på olika nivåer och i olika situationer. Och för att vara mer konkret: när jag blir osäker i texten bollar jag med min dotter och hennes kompisar. "Hallå, säger man kuta fortfarande?"

Familjekonflikter är vanliga, och i "Stenöga" är den långtgående och djupa konflikten mellan systern (Harrys mamma) och hennes bror Robban det bärande elementet, vad är din inställning till förlåtelse?

Just nu, när hela samtiden skriker raka motsatsen – hårdare tag, utvisning, skärpta regler, vedergällning, stränga kännbara straff – känns förlåtelse som en motståndshandling. Vad skulle hända om förlåtelse istället fick vara ledord i alla relationer: privat, nationellt och globalt? En radikal och vacker tanke som leder fram till att förlåtelse kanske kan vara det skönaste ordet.

Du har ju en enormt bred repertoar, från att skriva fartfyllda äventyr med Youtubestjärnorna Yumi & Tomu och nya berättelser om Pelle Svanslös, de skruvade böckerna om Morris Mohlin, om tonårsförälskelse i "Mina smala axlars längtan", och många andra fristående berättelser för barn, till böcker för vuxna. Hur kommer det sig att du inte snöat in på en speciell åldersgrupp eller genre?

Det beror nog till största delen på att min hjärna är inkonsekvent när den levererar idéer, för ofta dyker det upp något spännande jag vill testa som ligger långt ifrån det jag senast sysslade med. Och då blir jag nyfiken på det nya och vill undersöka om jag klarar av att ro det i land. Kanske beror det också på att jag fortfarande har lätt för att känna alla åldrarna i mig, precis som Dunderklumpen: "Je e 42 år gammal, men je kommer ihåg när je var två år och tio år och 32 år gammal."

När känns det särskilt kul och lätt att skriva?

Foto: Eva Lindblad

Enklast är det när scenen är glasklar redan innan jag börjar skriva och jag känner karaktärerna väl, när jag har en tydlig riktning. Det är verkligen inte alltid det är så, trots att jag hela tiden tipsar folk till höger och vänster om att "börja bakifrån" och "planera texten noga". Jag blir så uttråkad av att skriva synopsis ... Eller, egentligen handlar det nog mest om att jag tycker att det är svårt, därför fuskar jag ibland en del i början för att slippa undan. Vilket jag får jag äta upp i efterhand.

Vilka är dina främsta inspirationskällor?

John Green är en stjärna på att kombinera humor och sorg. Jag tänkte på honom innan jag började skriva Stenöga, minns jag. Men ännu mer inspireras jag nog av mina barn, faktiskt. Knäppa, kloka och roliga typer, båda två. Det är en fröjd att kunna stjäla från dem!