Möt illustratören Ludwig Sandbacka

Ludwig Sandbacka är illustratören som skapat de fantastiska helsidesillustrationer i färg i Stina Nilssons nya bok Frostaftonens hemlighet – en berättelse i 24 kapitel. Ludwig är bildkonstnär, illustratör och speldesigner. Här berättar han om sig själv och sitt arbete.

Berätta lite kort, vem är Ludwig?

Det är en av de stora komplicerade frågorna man borde gå i terapi för att reda ut, men jag är väl en lagom virrig finlandssvensk konstnär i sina märkligaste år. Jag hatar skor (fängelser för dina fötter) och gillar broccoli (små träd man kan tugga på). Jag är väl nördig i allmänhet och dricker mitt kaffe kallt med en skvätt citron.

Foto: Frank A. Unger

Vilka illustratörer/konstnärer inspirerar dig?

Oj, så många olika... Just nu är jag inne i en lite märklig period då jag känner ett behov av att bli en bättre illustratör men är också lite trött på min egen process, så jag inspireras mycket av konstnärer som jobbar med medium, fokuserar på tekniker eller jobbar med stilar jag själv inte är särskilt bra på: Anders Zorn, Edward Hopper, Lois van Baarle, Justin Gerard, Wylie Beckert, Adam Ellis, Nathan Fowkes, Minna Sundberg, bara för att nämna några.

Var hittar du inspiration till ditt arbete?

Jag tänker att inspiration kan vara en farlig sak för en illustratör.

Om man får inspiration till ett projekt man anlitats till? Perfekt, inga problem, men ofta får jag inspiration till helt andra saker än det jag borde jobba på. Världen är så full av häftiga saker, människor, platser, färger, växter, stenar, byggnader etc. och ironiskt nog brukar allt annat än jobbet framför mig plötsligt vara hemskt inspirerande. Så man får lära sig att inte förlita sig så mycket på inspirationen, för den kommer och går. Istället får man förlita sig på sitt hantverk och process. Det har åtminstone gjort mig till en lite stabilare individ.

Hur ser din arbetsprocess ut när du illustrerar någon annans text?

Illustration: Ludwig Sandbacka

Först så läser jag manuset och skriver ner intryck, detaljer och karaktärsdrag. Sedan samlar jag referensbilder och gör research. Om historien utspelar sig i en Jämtländsk skog så gäller det att sätta sig in i hur det ser ut där. Är det platt eller kuperat? Stenbumlingar eller lera? Barr- eller lövskog? Finns det rallarrosor? Varför heter det rallarros? Kan man ännu jobba som rallare? Vad gjorde egentligen en rallare? Kanske jag skulle sluta försöka övertyga folk om att jag är en illustratör och bara bli en rallare istället...? Här någonstans brukar jag fastna i en allt vildare spiral av ovesäntlig information och problematiska tankar. Efter detta börjar jag skissa, först små svartvita skisser bara för mig och sedan något mer raffinerat i färg om bilden skall vara färglagd. Sedan brukar vi börja diskutera fram och tillbaka med författaren och/eller redaktören och skiss efter skiss, version efter version närmar vi oss så något färdigt. Målet är ju att alla skall vara någorlunda nöjda.

Om Frostaftonens hemlighet

Kristallen hade inte vaknat än. Den bittra nattkylan låg kvar över Grottholms gator. Klädd i dubbla stickade tröjor smög sig Belli ljudlöst fram

Grottholms mörker lever trollen. Belli bor med morfar i utkanten av grottans värme, och hon är trött på att frysa och tvingas lyda de mäktiga urtrollen. En dag hittar Belli en hemlig bok, och sanningen går inte längre att blunda för. Något är fel i Grottholm. Är det sant att det finns en ovanvärld, en plats där en riktig sol lyser? Belli och hennes nya vän, vätten Rup, tänker ta reda på vad som finns längst upp i grottgångarna …