Möt trion bakom boken om den unga Selma Lagerlöf

I boken En förtrollad värld får vi följa den unga Selma Lagerlöf under hennes barndom på Mårbacka i Värmland – platsen där hennes drömmar om att bli författare väcks till liv. Berättelsen tar oss med genom hennes uppväxt och vidare till studietiden i Stockholm. Boken ger också en inblick i Selmas. författarskap genom bearbetade versioner av några av hennes mest älskade verk. Vi fick en pratstund med författarna och illustratören: Annika Thor, Susanne Marko och Kristin Lidström om arbetet med boken och deras egen relation till Selma Lagerlöf.

Foto: Stefan Tell

Hej Annika ! På vilket sätt är Selma Lagerlöf relevant för unga idag tycker du?

I Selma Lagerlöfs romanvärld drivs personerna alltid av stora känslor: kärlek och hat, glädje och sorg, vrede och besinning. Böckerna tar upp existentiella frågor om hur en människa ska leva sitt eget liv i gemenskap med andra. Ofta, bland annat i de tre verk som vi valt att återge i boken, är det unga män och kvinnor som står i centrum för berättelsen. Även om romanerna utspelar sig långt tillbaka i tiden känns de tidlösa, eftersom Selma inte intresserar sig så mycket för yttre detaljer, utan för människornas inre, och använder mytens eller sagans förhöjda sätt att berätta. Allt detta gör att jag tror att de är relevanta för unga människor även idag.

Vad har du själv för relation till Selma?

Min egen relation till Selma går långt tillbaka i tiden. När jag var barn läste alla nioåringar Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige i skolan, och jag tyckte om den, men det var först när jag som tonåring hittade ett exemplar av Gösta Berlings saga hemma hos min mormor som jag verkligen föll för Selma som författare. Hennes sätt att ta upp de stora livsfrågorna och att skildra unga kvinnors känslor och tankar gjorde starkt intryck på mig.

Sedan har jag återkommit till hennes författarskap många gånger under livet, och också med stort intresse följt hur forskningen förändrat bilden av Selma själv från en gammaldags, sedesam ”sagotant” till både en självständig, passionerad kvinna och en modern, medveten författare.

Vilken typ av utmaningar har du stött på i arbetet med att skriva om hennes ungdomsår?

Till stor del har jag kunnat luta mig mot Selmas egna självbiografiska verk, framför allt Ett barns memoarer och Dagbok för Selma Ottilia Lovisa Lagerlöf, som utgör andra och tredje delen av hennes Mårbackasvit. Men Dagbok slutar på våren 1873, när Selma är knappt femton år, så för perioden efter det fick jag söka i andra källor: kortare självbiografiska texter, brev och även biografier.

Selma hade faktiskt tänkt skriva en fjärde del av Mårbackasviten som skulle handla just om hennes sista år i föräldrahemmet, men hon gav upp de planerna därför att det var en svår och mörk tid i hennes liv, och hon kände att boken skulle bli för dyster. Det problemet har förstås även jag fått brottas med, men jag har försökt att inte bara berätta om svårigheterna utan också om den kraft som bar den unga Selma igenom dem.

Foto: Stefan Tell

Hej Susanne! Vad betyder Selma Lagerlöf för dig?

Faktum är att ingen författare har betytt mer för mig än Selma Lagerlöf. Det känns som om hon hållit mig i handen i nästan hela mitt liv. När jag var nio år fick jag Julberättelser i julklapp. Det blev min allra första omvälvande läsupplevelse. Selmas berättelser öppnade där och då för mig en förtrollad värld som sedan dess ständigt har vuxit och visat sig vara helt utan gränser och utan slut. Att bilden på framsidan visade en farmor som satt i en kökssoffa och berättade för sina barnbarn fick min längtan efter en egen farmor att själsligen krypa upp i Selmas knä och ”bli” ett av barnen på bilden.

Kanske som en legend av Selma Lagerlöf, hände det sig så att jag ”av en slump” mötte Leif Stinnerbom år 1991. Han skulle göra en uppsättning av Gösta Berlings saga på ett sätt som jag tyckte lät intressant och helt i Selmas anda. Vi bestämde oss för att slå följe, vi dramatiserade romanen tillsammans och jag deltog sedan under hela den utforskande repetitionsprocessen som dramaturg. Det är nu 33 år och otaliga ”Selma"-föreställningar sedan, och vi vandrar fortfarande tillsammans med Selma. Och varje gång jag och vi på Västanå återvänder till något av hennes verk, förbluffas jag över hennes författarskaps rikedom och djup, upptäcker jag förundrad nya dimensioner, drabbas jag på nytt och på nytt.

På vilket sätt har du bearbetat berättelserna för en ny publik?

Min ambition har varit att öppna bokens tre romaner så att deras handlingslinje friläggs först och främst. Förutom allt annat är ju Selma en fenomenalt skicklig berättare som vet hur en historia ska byggas för att hålla läsarens intresse och nyfikenhet vid liv. Det är detta hennes mästerskap som jag försökt ge plats i första hand, så att den läsare som kanske möter Selma för första gången sveps med i en virvel av spännande och överraskande händelser – och blir fast för livet. Det har inneburit att den språkliga upplevelsen av verken här tvunget har blivit av underordnad betydelse. Men i möjligaste mån har jag ändå försökt fånga hennes tonfall och ibland även använda direkta, klassiska citat. För Selmasspråk är ju centralt för att förstå storheten och fångas av skönheten i hennes författarskap. I sitt Nobelpristal 1909 berättar Selma om allt som inspirerat henne; sagorna, myterna, människorna, naturen och att allt detta hjälpt henne att inse att författarens uppgift är ”att väva in en guldtråd i verklighetens gråa väv.”

Vad har varit svårast i arbetet med att omskapa dessa texter?

Att hitta ett dramaturgiskt förhållningssätt till romanerna som får dem att framstå som så spännande som de är utan att förenkla deras moraliska eller lyriska dimensioner; det är som att dansa på slak lina. Det är en balansakt som sannerligen heter duga.

Vilka av verken i Selmas överflödande produktion som vi skulle välja var också ett svårt beslut. Men vi ville ha en slags röd tråd i vårt urval och fastnade för tre berättelser där unga kvinnor står i fokus med sin kärlek, sina inre strider och sin moraliska styrka. Med dessa historier hoppas vi att unga läsare kommer att fascineras av våra huvudpersoners öden och hos dem finna inspiration och smittas av det mod som får både kvinnorna och männen att besegra sina stora utmaningar.  I En herrgårdssägen lider t.ex den manliga huvudkaraktären av psykisk ohälsa, vilket ju är ett lika smärtsamt och aktuellt tema idag som på Selmas tid.

Foto: Privat

Hej Kristin! Hur gick dina tankar när du fick uppdraget att illustrera den här boken?

Lustigt nog blev jag aldrig lamslagen av vördnad inför detta uppdrag, vilket nog borde ha varit på sin plats med tanke på Selma Lagerlöfs ställning i den svenska litteraturhistorien. Istället upplevde jag barnslig förtjusning över att få vara med och såg endast det roliga i att gestalta något så litterärt och intressant som projektet gav utrymme till att prestationsdemonerna kvävdes i sin linda. Det var först efter att allt var färdigt som de där tankarna pockade på och en förvåning över att jag inte haft vett att känna dem tidigare – men det var så dags då!

Vad hoppas du att bilderna ska förmedla?

Min förhoppning är att bildmaterialet ska locka till egna tankar hos läsaren ihop med texten – särskilt de bilder som inte följer den yttre handlingen utan tolkar känslor och mentala skeenden. Som bildberättare upplever jag att min uppgift delvis är att ge läsaren något mer än vad texten förmedlar. Dels för att motivera bildens existens i berättandet som helhet, men också för att ge läsaren något den inte kan läsa sig till via ord. När bild och ord lyfter och stöttar istället för att ta ut varandra blir berättandet starkare vilket borde vare varje kapitel- eller bilderboks strävan.

Hur ser processen bakom illustrationerna ut och vad använder du för teknik?

Samtliga bilder är framställda på digital väg med en simpel wacom-penna och Photoshop-penslar i lagerteknik. Allt från skiss till färdigt original. När ord redan finns innan bilder kommit till blir orden vägledande i idéarbetet. Den första bild som växte fram i sinnet redan till startmötet, när jag hade fått läsa ett par kapitel som smakprov, var den om Selma och hennes otyglade drake inombords. Det var självklart att den känslan skulle bildsättas och blev sen på sätt och vis vägledande till övriga bilder över Selmas själsliv.