Sara Kadefors: "Präktiga förebilder är inget för mig att skriva om"

Drömmar och lögner. Jag ljuger för bra är en tät berättelse för mellanstadiet som utspelar sig i slutet av 1970-talet utanför Göteborg. Sara Kadefors skriver om vänskap och känslan att äntligen hitta rätt. Men också om hur man gör när man ska glömma sin pappa och om hur en lögn så lätt kan förstöra allt.

Vi möter Maria som drömmer ett större, roligare liv än i skolan där alla känner alla. Som om någon har hört hennes önskan flyttar popstjärnan Lola in i det lyxiga huset vid sjön, granne med Marias klasskompis Malin. Och Maria är beredd att göra vad som helst för att komma närmare Lola…

Som vanligt när det gäller Sara Kadefors är vänskapsrelationerna i fokus. Med böcker som Sandor slash Ida, Nyckelbarnen och böckerna om Billie har hon etablerat sig hos unga läsare. Vi har pratat med Sara om hennes nya bok.

I den här berättelsen kämpar Maria med motstridiga känslor, en stark vilja och dåligt samvete. Hon vill inte vara falsk men inte heller försaka chansen att komma nära en riktig kändis. Hur uppstod den här idén hos dig?

Foto: Ulrica Zwenger

Jag är uppväxt i ett samhälle som är likt det som Maria växer upp i och jag bar på samma känslor av att vara långt borta från allt som är underbart. Något som skulle varit det mest fantastiska då skulle varit att komma nära en celebritet, särskilt någon som jag såg upp till. Det närmsta jag kom var att en göteborgsartist som hette Kung Sune bodde i Landvetter. Han sjöng femtiotalsrock som jag inte var så förtjust i, men det var ändå stenhäftigt att får vara med och jobba för hans fanclub. I min nya bok fantiserar jag om vad som skulle kunna hända om en riktig stjärna plötsligt kom in i ens liv, hur långt skulle man kunna gå för att få komma nära henne. Kan man svika sina ideal och sig själv på kuppen? Jag tycker att det är intressant för drivkrafterna är så starka när man är ung.

Det fina i berättelsen är att man faktiskt känner för nästan samtliga karaktärer, och att huvudpersonen Maria inte är det ena eller det andra utan både och. Både en väldigt reko person, och en person som ljuger och manipulerar. Var det viktigt att göra henne komplex?

Jag känner för Maria, förstår henne precis. Hon är inte jag, hon går längre och hennes fåfänga är större. Men faktum är att jag ville bli stjärna och var med i talangjakter när jag var barn och på det sättet hade jag bättre självförtroende än Maria. Hon upptäcker att hon har en talang först när hon får bekräftelse av artisten Lola. Att det upplevs som att karaktärerna i boken går att förstå är ju en väldigt fin sak. Det är en fullkomlig självklarhet att jag vill att det ska kännas så, alla gör vi både rätt och fel av olika anledningar. Präktiga förebilder är inget för mig att skriva om.

"Sandor slash Ida" blev ju ditt stora genombrott och sedan har du skrivit ungdomsbokserien om Billie, flera romaner för vuxna och arbetat som manusförfattare. Vilken typ av skrivande ligger dig närmast hjärtat?

Oj, svårt. Det viktiga är att jag känner för min historia, formen för den är mindre viktigt. Att skriva manus är väldigt kul, men man får sällan göra som man vill. Därför är nog romanskrivande det som passar mig bäst. Jag vill ju bestämma!

Vilken är den bästa ungdomsroman du själv har läst?

Det här är ett tråkigt svar, men jag har knappt läst en ungdomsbok sen jag själv var ung. Jag är typen som gillar att skriva för barn och unga, men som inte är intresserad av barn- och ungdomsböcker i allmänhet.

Till sist – Vad hoppas du att läsaren ska få med sig efter att ha läst Jag ljuger för bra?

Jag tänker inte så, men jag är glad om de som läser blir engagerade i Maria och hennes värld, att de vill fortsätta läsa och blir berörda. Det viktiga för mig när jag skriver är att texten ska väcka känslor. Det är en fin balansgång mellan det och att bli sentimental. Det är så lätt att trycka på vissa knappar men man måste tänka ett steg till för att det ska bli bra. Låta saker ligga under ytan istället, då kan man hitta det som är äkta och ännu mer berörande.