Delad vålnad – en varm och klok bilderbok om separation

Med lekfull fantasi och stor psykologisk träffsäkerhet målar Måns Gahrton och Johan Unenge upp i text och bild det som kan kännas både skrämmande och svårt att förstå. Delad vålnad är en bilderbok om separation, saknad och att hitta trygghet igen.

Voffe är ju den klart lysande stjärnan i den här berättelsen! Varför valde du att ha en hund som huvudkaraktär?

Måns: Efter mycket funderande tyckte vi att berättelsen skulle bli både roligare, bildmässigare och känslomässigt starkare om den handlade om fabeldjur – djur som tänker och uppträder som människor. Och det fanns en massa detaljer och ordlekar som blev extra lyckade om de där fabeldjuren var just hundar, det djur som oftast kommer en människa närmast.

Det kan möjligen vara så att Voffe är världens gulligaste hund. Finns det någon verklig förlaga till Voffe?

Johan: Ursprungligen var detta tänkt som en uppföljare på Sonja och skilsmössan, där karaktärerna är människor. Temat är detsamma, men när vi valde att ha djur i den här berättelsen så kändes hundar självklart. Och det finns en tydlig inspiration. Jag har en bedlingtonterrier. Och honom har jag sett i 14 år i mitt hem. Ritar ofta av honom. Och tycker han fick precis det där sorgsna uttrycket som är typiskt för rasen.

Voffes rädslor bygger på ett litet missförstånd kan man säga, berätta hur du tänkte kring det!

Måns: En skilsmässa innebär ju att de barn som berörs kastas in i något nytt och okänt, som kan te sig skrämmande och trigga fantasin. Och de kan då också träffa på nya, vuxna juridiska termer – ordet vårdnad, till exempel. Som då Voffes fantasi förvandlar till något hotfullt – en vålnad.

Vad har varit viktigt att förmedla i bilderna?

Johan: Det är ju en historia om mörkrädsla och då måste ju Voffes rädsla bli tydlig. Så några bilder är ju lite spöklika. Men jag ville skapa en rätt mysig atmosfär. Vålnaden finns ju inte så det fick inte bli för läskigt. 

På vilket sätt kompletterar bilden texten och tvärtom, skulle ni säga?

Johan & Måns: Detta är ju det svåraste med bilderböcker – att inte skriva samma sak som ryms i bilderna. Processen är ofta sån att texten är längre från början. Sen stryks den ena meningen efter den andra eftersom de flesta saker går att uttrycka effektivare i bild. Det gör ju inte att texten blir mindre viktig, men den ska användas för att berätta sånt som inte går att rita eller på annat sätt kompletterar eller förhöjer bilden. Resten gör bilder oftast bättre – som ordspråket hävdar: en bild säger mer än 1000 ord. Det stämmer verkligen in på bilderboksskapandet.