Isa Schöier: "Jag har försökt att berätta världen genom flickornas ögon"

När samhället blir så trångt att barn tvingas dela både rum och dygn suddas gränserna mellan rätt och fel, dag och natt. I Nattfolket, baserad på pjäsen med samma namn, romandebuterar dramatikern och skrivpedagogen Isa Schöier med en berättelse om vänskap, förbjuden närhet och ett system som ställer barn mot varandra. Vi fick en pratstund med Isa om världen där Sonya och Aki möts.

Hej Isa! Hur skulle du beskriva din bok?

En roman för mellanåldern har vi kallat den ibland, en science fiction-berättelse är det ju också. Mest av allt skulle jag säga att det är en berättelse om Sonya och Aki, två flickor som lever i en stad som är djupt orättvis. För Aki har det alltid varit så. För Sonya är det en ny upptäckt. Och när berättelsen börjar är allt påtvingat. Plötsligt ska hon dela med sig av sin säng till en flicka som ska sova där när hon är i skolan om dagarna. En flicka som hon uppmanas att inte ens tänka på. Som inte går i skolan utan arbetar på nätterna. Såklart kan hon inte sluta tänka på henne.

Vad är Nattfolket för folk?

I staden där Sonya bor känner hon än så länge bara dem som är som hon, de som tillhör dagfolket. Men hon vet att nattfolket finns även om man sällan pratar om dem. Hon vet att de arbetar på nätterna och så har hon hört talas om schaktet också, en plats det går rykten om. Där håller Nattfolket till när de inte bor uppe i staden och gör nytta.

De vuxna säger att Nattfolket inte är sämre. Bara annorlunda. Men ändå skäms Sonya när det bestäms att hon ska dela sin säng med flickan från nattfolket. Inte förrän långt in i berättelsen börjar Sonya förstå hur djupt orättvis hennes stad egentligen är. Inte förrän hon och nattflickan bryter mot reglerna och lär känna varann. Både Sonya och Aki bär på starka drivkrafter och hemligheter. Vad var viktigast för dig när du skrev om dem? Och har de överraskat dig under skrivprocessen?

De har ju hemligheter både inför sig själva och inför varann. Saker som de inte har kunnat prata om med någon. Och de bor i en stad som har bestämt att de två inte ska ha nån kontakt, fast de delar samma sovplats. Det har varit viktigt att berätta varsamt om deras relation. Båda två bär på en egen sorts ensamhet och den både driver dem till varann och ifrån varann. Så att försöka hitta nyanserna i det har varit spännande. Om det är nånting som överraskat mig kanske det är hur lyhörda de visar sig vara för varann till slut.

Boken rör sig i ett särskilt stämningsläge, hur har du arbetat med miljön och tonen för att skapa den stämningen?

Jag har försökt att berätta om omgivningen gradvis. Inte för snabbt utan bara så mycket det behövs för att läsare själva ska kunna bygga upp en bild av staden och av flickornas vardagsliv. Det finns ju ett allvar i botten, en stämning av ett samhälle med begränsade resurser. Som har varit med om kriser som man inte riktigt pratar om längre. Sen finns det vissa bilder som återkommer. Himlen. Fragment av hopp. Jag har försökt att berätta världen genom flickornas ögon. En vardagsvärld av mellanmålskakor och trasiga batterier. Stämningsläget kanske kommer genom att föremål och företeelser i världen färgas av flickornas egna känslor?

Finns det teman i berättelsen som du tycker är särskilt angelägna?

Ja, rädsla och mod tror jag är viktigt. Och att våga ifrågasätta sitt samhälles oskrivna regler. Det största modet är kanske att våga kliva ur sina ensamheter och närma sig varann. Erbjuda varann sin vänskap och tro på att den är värd något.

Det här är din första bok! Blir det fler?

Jag hoppas det. Jag skriver ju också för teater, och det är tillfredsställande att gå djupare in i världsbygget och ta ansvar för alla delar av det själv, som jag har fått göra med boken Nattfolket. Berättelsen kom ju först till som en pjäs där scenograf, regissör och skådespelare var medskapare. Nu har jag byggt ut världen själv och är djupt investerad i den. Väldigt nyfiken på läsarnas upplevelser och på vart det här äventyret kan leda mig.